I går var en av de värsta dagarna jag upplevd på väldigt länge. På flera år, faktiskt.

Sambon är väldigt sexuell. Mina mediciner gör att jag inte är det. Jag har i princip blivit antisexuell. Känner nästan äckel vid tanken. Dock får jag så dåligt samvete att jag har sex ändå.

Nu har det inte hänt på mer än en vecka och jag förstår att han börjar bli lite desperat. Jag försöker undvika. Vänder mig om på kvällarna och läser i stället.

I går blev det fel. Han är dominant. Jag är undergiven. Han gillar.. fysisk.. eh.. smisk och pisk. Det gör jag i och för sig också men jag har ändå svårt för känslan av förnedring. Så hamnade vi där i går kväll. Jag klarade inte av det. Stängde in mig i mig själv. Blev avvisande och därmed slutade det inte i samlag.

Han blev uppgiven. Jag grät. Han sade att han älskar mig ändå. Även om jag inte vill ha sex. Han kommer inte att gå. Han sade att han i stället kan tillfredsställt det behovet någon annanstans. Jag kan inte ha det så. Finns det inte sex så finns inte relationen. De kompletterar varandra, sex och kärlek. Det går inte annars.

Det är ju inte så att jag inte vill ha sex. Det är bara att jag inte.. vill. Jag tänder inte. Jag tänder på honom men inte på tanken på samlag.

Vi låg tätt när vi lade oss. Pratade lite. Mös.

Jag somnade i hans famn. Jag vaknade till efter en stund av att han började kela. Blev irriterad av att han gjorde det DÅ. Efter vad som hänt. Låtsades sova och efter en stund slutade han.

Jag har så dåligt samvete. Han är så enormt snäll. Han gör allt för att jag skall ha det bra. Han tänker på mig först och alltid. Så kan jag inte ge honom det lilla tillbaka.

Förbannat också!