Jag tog en graviditetstest och jag är inte med barn. Fast mensen har inte kommit och det känns som om jag haft pms i tre veckor nu. Det kan vara psykosomatiskt.

I och för sig var testets bäst-före-datum 2008 men vem räknar..

Jag vill helst av allt gå och lägga mig i sängen och begräva näsan i en bok. Jag vill dyka in och glömma min verklighet. Låtsas för en stund att jag är lika energisk och normal som personerna jag läser om.

Jag läser böckerna igen och igen, karaktärerna blir min familj, min sanning.

Dock.

I dag har jag tvättat en maskin kläder och hängt upp dem. Jag har gjort frukost. Och jag har ringt ett samtal. Punkt.

En bedrift i sig.

Jag är tio dagar sen med mensen, och jag har metallsmak i munnen (vilket jag läst är ett tecken på att man är med barn). Jag äter mediciner som inte är bra om man är gravid.

Jag är orolig!

Har ni någonsin suttit i bilkö på väg ut ur stan, första dagen på semestern? Längtat till äventyret, lugnet, friheten? Men bilarna står still, ni är fångade och kan varken köra fram eller tillbaka, det finns ingen genväg, ingen utväg. Friheten är så nära men ändå så långt bort. Onåbar.

Det är så det känns. Det är så mina dagar är. Alla dagar. Det finns stunder jag kan ta mig upp, förbi kön, känna på friheten. Bilarna kör sakta, sakta för sedan att stanna igen. Vissa dagar låtsas jag, sjunger en sång och tänker att den här kön stör mig inte, slutligen kommer jag härifrån.

Andra och nästan alla dagar sitter jag framför datorn och orkar knappt tanken på att ens gå på toaletten. Tanken på allt som skall göras här hemma ger mig dåligt samvete, jag försöker hitta energi i det dåliga samvetet. Sambon jobbar tolv timmar om dagen och förtjänar att komma hem till ett städat och fint hem. Det blir sällan så.

Han säger att det inte är ett problem, att han förstår läget, och att han uppskattar och blir stolt när jag klarar åtminstone något. Han säger att han ser förändring, förbättring men jag ser det inte. Jag känner det inte.

Jag känner att jag sitter i den bilkön. Eller som att jag står i en glasbubbla som inte går att krossa. Jag tittar ut på världen, längtar efter att kliva ut och delta.

Inga nya inlägg sedan första. Jag fick hjärnsläpp och total ångest. Det känns läskigt och otroligt utlämnande att skriva om mina problem. Jag vet inte hur mycket jag skall avslöja och berätta.

Det får komma med tiden. Bloggen är anonym och det finns väl egentligen inga gränser för vad jag kan skriva. Det blir på ett sätt privat även om det ändå inte är det.

Håll till godo.

Jag gråter. Tyst, uppgivet. Kanske är det bittra tårar också. Jag är rädd att jag börjar bli bitter, nämligen. På livet. På att kampen aldrig tar slut. Det är det senare som får mig att gråta i dag. Rädslan för att jag en dag, gammal kvinna, känner att livet endast har handlat om att kämpa mot denna förbannade sjukdom.