Det är sommar ute. Ja, om man bortser ifrån snön och kylan, alltså. Eller kylan, förresten.. temperaturmätaren som sitter i fönstret och just nu i solen, visar 29 grader.

Undra om man kan bli brun nu.

.....

Måndag i dag. Värsta dagen på hela veckan. R tillbaka på jobb efter en underbar helg med massa skratt, prat, sex och mys. Det är saknadagen.

Jag har ont i huvudet, känner mig hängig och trött, ful och tjock. Men jag mår ändå, efter förhållanden bra i dag.

En svart katt ligger på stolen på andra sidan bordet. Hon tittar tillitsfullt på mig och jag fylls med total lycka. Denna vackra katt som hittat vägen långt, långt in i mitt hjärta. Min Maja.

Och solen skiner. Skiner för allt den är värd.

Snart är det vår.

Det var meningen att jag skulle träffa en studievägledare i går men jag orkade inte. Jag tog tre lugnande i stället och sov hela dagen och hela natten.

I dag tror jag att jag mår bättre. Jag skall försöka vika lite kläder, lätta mitt samvete lite inför sambon.

I går var en av de värsta dagarna jag upplevd på väldigt länge. På flera år, faktiskt.

Sambon är väldigt sexuell. Mina mediciner gör att jag inte är det. Jag har i princip blivit antisexuell. Känner nästan äckel vid tanken. Dock får jag så dåligt samvete att jag har sex ändå.

Nu har det inte hänt på mer än en vecka och jag förstår att han börjar bli lite desperat. Jag försöker undvika. Vänder mig om på kvällarna och läser i stället.

I går blev det fel. Han är dominant. Jag är undergiven. Han gillar.. fysisk.. eh.. smisk och pisk. Det gör jag i och för sig också men jag har ändå svårt för känslan av förnedring. Så hamnade vi där i går kväll. Jag klarade inte av det. Stängde in mig i mig själv. Blev avvisande och därmed slutade det inte i samlag.

Han blev uppgiven. Jag grät. Han sade att han älskar mig ändå. Även om jag inte vill ha sex. Han kommer inte att gå. Han sade att han i stället kan tillfredsställt det behovet någon annanstans. Jag kan inte ha det så. Finns det inte sex så finns inte relationen. De kompletterar varandra, sex och kärlek. Det går inte annars.

Det är ju inte så att jag inte vill ha sex. Det är bara att jag inte.. vill. Jag tänder inte. Jag tänder på honom men inte på tanken på samlag.

Vi låg tätt när vi lade oss. Pratade lite. Mös.

Jag somnade i hans famn. Jag vaknade till efter en stund av att han började kela. Blev irriterad av att han gjorde det DÅ. Efter vad som hänt. Låtsades sova och efter en stund slutade han.

Jag har så dåligt samvete. Han är så enormt snäll. Han gör allt för att jag skall ha det bra. Han tänker på mig först och alltid. Så kan jag inte ge honom det lilla tillbaka.

Förbannat också!

Mensen kom i går. Två veckor försenad. Jag förstår ingenting, den har alltid varit prick på dagen. Nu, de senaste månaderna är den helkonstig. Fram och tillbaka varje gång. Det blir komplett omöjligt att veta när jag har ägglossning. (Måste ha sex hela tiden, ju.)

Minus 11 i dag. Fryser som en pingvin. Eldar och har filt men det hjälper inte. Än. Har anemi och fryser till och med på sommaren.

Till och med katterna håller sig inne.

Jag är arg. Samtidigt inte.

Min sambo är världens snällaste. Han gör allt för att hjälpa.

Vi har en väninna som inte har en bra ekonomi. Hon har en bil som behöver fixas hit och dit. Hela tiden. Och sambon (min) ställer upp. Hela tiden. Sammanlagt har han nog lagt ut mer än 10 000 kronor på hennes bil. Nu senast behöver hon nytt avgasstystem. Hon har inte pengar till det. Han erbjöd sig självklart. Och jag rasar.

Vi behöver ny teve. Ny tvättmaskin. Nytt allt möjligt. Han prioriterar henne i stället. Och, som nämnt, jag rasar.

För första gången sedan vi blev tillsammans för två och ett halvt år sedan blev det bråk. Helt sant. Vi har inte bråkat förut.

I början, efter att ha erfarit flera (många) män som överhuvudtaget inte äger samvete eller omsorgsförmåga väntade jag, våndades, tog för givet att det skulle komma något (som skulle göra att jag inte ville satsa igen). Inget kom och efter ett och halvt år bestämde jag mig för att jag skulle våga.

Nu vet jag inte längre. Jag har så svårt att acceptera hans prioriteringar. Andra före oss. Är det verkligen rättvist? Är det jag som har fel? Är det jag som är elak?

Jag hotade med att gå. Det är inget tomt hot. Jag värderar fram och tillbaka. Jag älskar honom mer än jag trodde jag hade förmåga att göra. Jag vill inte gå. Men igen, jag har väldigt svårt att hantera denna situation.

Jag tror inte han förstår allvaret.

Han säger dessutom att det är hans pengar, hans ekonomi och att han gör som han vill.

Jag blir så ledsen. Så förtvivlad. Jag vet inte vad jag skall göra.

Kommer det till den punkten att jag går? Förstår han då? Slutar han att lägga pengar på henne? Eller låter han mig gå? Är jag så stark att jag vågar chansa?

Jag vet ingenting just nu.

Jag tog en graviditetstest och jag är inte med barn. Fast mensen har inte kommit och det känns som om jag haft pms i tre veckor nu. Det kan vara psykosomatiskt.

I och för sig var testets bäst-före-datum 2008 men vem räknar..

Jag vill helst av allt gå och lägga mig i sängen och begräva näsan i en bok. Jag vill dyka in och glömma min verklighet. Låtsas för en stund att jag är lika energisk och normal som personerna jag läser om.

Jag läser böckerna igen och igen, karaktärerna blir min familj, min sanning.

Dock.

I dag har jag tvättat en maskin kläder och hängt upp dem. Jag har gjort frukost. Och jag har ringt ett samtal. Punkt.

En bedrift i sig.

Jag är tio dagar sen med mensen, och jag har metallsmak i munnen (vilket jag läst är ett tecken på att man är med barn). Jag äter mediciner som inte är bra om man är gravid.

Jag är orolig!