Jag är arg. Samtidigt inte.

Min sambo är världens snällaste. Han gör allt för att hjälpa.

Vi har en väninna som inte har en bra ekonomi. Hon har en bil som behöver fixas hit och dit. Hela tiden. Och sambon (min) ställer upp. Hela tiden. Sammanlagt har han nog lagt ut mer än 10 000 kronor på hennes bil. Nu senast behöver hon nytt avgasstystem. Hon har inte pengar till det. Han erbjöd sig självklart. Och jag rasar.

Vi behöver ny teve. Ny tvättmaskin. Nytt allt möjligt. Han prioriterar henne i stället. Och, som nämnt, jag rasar.

För första gången sedan vi blev tillsammans för två och ett halvt år sedan blev det bråk. Helt sant. Vi har inte bråkat förut.

I början, efter att ha erfarit flera (många) män som överhuvudtaget inte äger samvete eller omsorgsförmåga väntade jag, våndades, tog för givet att det skulle komma något (som skulle göra att jag inte ville satsa igen). Inget kom och efter ett och halvt år bestämde jag mig för att jag skulle våga.

Nu vet jag inte längre. Jag har så svårt att acceptera hans prioriteringar. Andra före oss. Är det verkligen rättvist? Är det jag som har fel? Är det jag som är elak?

Jag hotade med att gå. Det är inget tomt hot. Jag värderar fram och tillbaka. Jag älskar honom mer än jag trodde jag hade förmåga att göra. Jag vill inte gå. Men igen, jag har väldigt svårt att hantera denna situation.

Jag tror inte han förstår allvaret.

Han säger dessutom att det är hans pengar, hans ekonomi och att han gör som han vill.

Jag blir så ledsen. Så förtvivlad. Jag vet inte vad jag skall göra.

Kommer det till den punkten att jag går? Förstår han då? Slutar han att lägga pengar på henne? Eller låter han mig gå? Är jag så stark att jag vågar chansa?

Jag vet ingenting just nu.