Jag gråter. Tyst, uppgivet. Kanske är det bittra tårar också. Jag är rädd att jag börjar bli bitter, nämligen. På livet. På att kampen aldrig tar slut. Det är det senare som får mig att gråta i dag. Rädslan för att jag en dag, gammal kvinna, känner att livet endast har handlat om att kämpa mot denna förbannade sjukdom.